When =( do the =).
(=
Nu när sommarens milda strålar åter blir lekande regndroppar som smattrar omsorgsfullt mot min fönsterruta, tänkte jag på dig.
Då, med samma fart som regnet i sin tur blev kylig frost över trädgårdens förut gröna (nu brunvita) gräsmatta, och regnet gav upp det, liksom tappade kraften och istället blev bitande kyliga snöflingor som säkert precis som de gjorde när de träffade mig, smälte när de nuddade din nästipp.
Snöns oskyldigt vita färg måste ha fått dig till att glömma mig. Som om det där patetiska uttrycket om att ”allt som göms i snö, kommer upp i tö” verkligen skulle båda dina tankar. Dina ögon är som hundars, lekfulla och förlåtande.
Det var midsommarens magiska kvällar med solen, havet, rödvinet och alldeles för mycket skönsång från Jens Lekman på P4, som fick oss att drömma efter varandra.
En dröm, på gränsen till mardröm, om oss dansande tätt intill varandra. Den orangea solnedgången fick oss verkligen att glömma allt annat, ett hot för den verklighet som skulle vänta mig, eftersom det var en viktig kommande termin för mig i skolan.
Dina fingrar mot min blus och dina läppar så ivriga efter att smaka på mina.
Jag själv var inte oskyldig jag heller, men dofterna var för sällsamma, och din hals var för stolt.
Främling vad döljer du för mig, jag döljer ingenting för dig, din röst som sjöng så precis till din gitarr gav mig svaret till hennes visa.
Två själar, dansar ut ur, ifrån verkligheten, i takt med Matt Pond PA, Measure 3. I otakt med deras hemlighetsfulla olikheter, och den sanning som väntar när allvarligheten hinner ifatt dem.
Springandes, som lågan i ljusets mitt, dansandes, likt de bortglömda barnen och nästan som flaggan av stolthet vilken svingar efter vindens direktion, högst upp på en bergstopp.
Två blickar möts, två munnar ler mot varandra.
Deras ögon gråter men solen värmer deras fötter. Han drar henne intill sig. Kysser henne ömt.
”Det här är som vi, kärlek”
Hon vet.
När gräsets gröna ängar, blir förälskade i solens vackra, vackra guldgula färg. När regnet ändras drastiskt och blir lika kyliga som havet, och luften kvävs av den piskande eken.
Magin är tagen ur rummet och dörren är förseglad med ett lås, som aldrig borde öppnas igen.
Men så öppnar jag min bok igen, hittar orden jag skrev till dig. Mina ögon berusas av sommarens sena frågor. Vart du försvann och om du tänkte på mig ibland, och.
Sedan, smäller jag igen boken.
Jag vet i alla fall vad kärlek är.
Blundandes står jag i rummet, jag drömmer mig bort till en annan tid.
Mina fötter rör sig snabbt, jag snurrar ifrån dig min prins.
När melankolin hinner ifatt mig, är det bara dig jag minns.
What we have is... Now (= !
Candle lights,
Jag har väldigt svårt för att läsa och lyssna på folk som mår dåligt. Eftersom jag är väldigt känslostyrd så direkt kopplas mina starka känslor på. Det enda sättet att lösa det är att äta, för att förgöra känslorna. Det värsta är att allt blir bara värre efteråt.
Jag har blivit mycket bättre på att uttrycka hur jag känner. Tycker jag något är jobbigt så säger jag det. Jag försöker också visa detta genom att se besvärad ut. Riktigt stora framsteg för mig, självklarheter för andra. Har börjat umgås mer med killar nu. För att möta en av min rädsla och bli mer social liksom. Att inse att allt inte behöver vara perfekt. Det funkar ganska bra fast en av dessa killar mår väldigt dåligt själv. Han har just blivit dumpad av sin tjej, förlorat sitt nattarbete och är omedvetet sjukt känslostyrd. Kanske komiskt att man kan hjälpa honom då, han har ingen aning om att jag själv har ungefär samma problem med känslor. Han är ungefär femton år äldre än mig och har inte alls jobbat med sig själv i livet. Blir rädd att jag ska bli som han när jag blir äldre, men sen försöker jag lugna ner mig och tänka att jag är inte han. Försöker ta en sak i taget och sluta tänka tjugo år fram i tiden.
Omg! Jag har börjat gå i skola seriöst. Känns helt okej och jag är mycket, mycket motiverad. Har redan lämnat in tre inlämningsuppgifter på två dagar, helt galet. Innan tog det fem veckor för att ens börja skriva på en uppgift. Jag har ett mål och jag vill inte misslyckas med det. Jag föredrar skolan framför jobbet. Jag har ganska mycket pengar nu och är nog inte normalt med en tonåring att ha så mycket pengar. Jag behöver inte jobba egentligen, men detta sociala som jag får på jobbet är viktigt och stärker mig själv. Men man ska nog inte jobba mer än ett heltidsjobb samtidigt som man går i skola fulltid. Ingen orkar det, inte ens jag. Jobbar nu fyra fem dagar varannan vecka och sex dagar varannan vecka. Kanske dags att trappa ner lite till? Men vill bara inte förlora jobbet. Jag vill ha kakan Och äta den. Ibland får man prioritera, men jag är lycklig att jag har ett jobb. Vissa varken jobbar eller pluggar, jag gör båda delarna.
