MB
Magnus Betner är för härlig alltså haha, här är ett stycke ur hans standupshow "Ingenting är heligt". Enjoy!
”… Har ni funderat på att skjuta er någon gång ?
*tystnad*
Nej, det är bara jag som har mått dåligt utav 13 000 personer . ”Vadå skjuta? Är du tokig? Vi har ju segelbåt.”
Jag har funderat jävligt mycket på att ta livet av mig genom åren. Inte nu, nu mår jag bra men för några år sedan var jag väldigt inne på att ta livet av mig. Sen jag sköt ju mig aldrig. Jag har aldrig ens försökt att ta livet av mig jag menar jag är rätt säker på att jag hade lyckats. Det är ju inte kärnfysik vi snackar om direkt.
- Vad hände med Betnér?
- ”Eh ,jag vet inte han sköt av sig näsan tror jag och eh…”
Jag la ner det där med att skjuta mig för dels hade jag ju ingen pistol liksom och jag har alltid varit mer av en hoppare.
Jag vet att det är ett känsligt ämne med att ta livet av sig eftersom alla känner någon som har tagit livet av sig. Men antingen så kan man ju låtsas som att inget mår dåligt och inte snacka om självmord eller så kan man berätta att jag också har också funderat på att ta livet av mig. Så att kanske folk inte gör det. För det är det att jag tycker det är tragiskt att unga människor ta livet av sig – gamla människor det skiter jag i, de får gärna ta livet av sig det är inget problem men unga människor dessutom vet de ju inte hur man gör. Vafan sitta och skära sig på det *här* hållet, på ovansidan av armen det kommer ju bara ta en jävla tid, vänd upp – ett snitt sen är det färdigt om du nu verkligen ska göra det. Men jag tycker att du ska vänta lite. Du har inte lidigt tillräckligt. Har du inte provat radhus och fem års äktenskap då kan du inte få ta livet av dig, det är förtidigt. Det är förtidigt.
Men jag har alltid tänkt såhär: när jag var på väg att då jag har tänkt att jag ska hoppa. Jag har stått på broar och svajat och så där och inte hoppat. Men jag insåg att jag kommer inte ta livet av mig en gång. Jag bodde på ett sånt där, har ni bott på ett Scandic Ångest någon gång? Dom här sunkiga jävla konferens hotellen Man vill bara dö när man kommer in. Det är så här lågt i tak, fula färger, recipotoniesten är ingen ist utan är en ful jävla gubbe med puckelrygg som inte ser en och som kan knappt checka in en. ”
take care and love yourself more... eller va?
Omg vad tystnaden kan göra en galen ibland. Och vilka känslor den kan orsaka. Exempelvis var min DBT psykolog jätte tyst många minuter idag och sen sa hon att hon tyckte att det var synd att jag inte är mer rädd om mig själv. Då log jag som vanligt mitt stora leende. Jag tror ingen människa känner mig bättre än henne. Hon vet t.ex. att när jag ler överdrivet mycket i jobbiga situationer beror det oftast på att jag skäms. Det är mitt sätt att skjuta undan att det faktiskt är jobbigt. Idag var det för att jag ville gråta. Men jag undviker den känslan. Den är jobbig. Mycket är jobbigt. Jag förklarade på nytt för henne att jag inte har rätt att gråta när jag medvete gör något dumt(= något som iallafall inte leder mig till mitt mål) när jag egentligen visste hur jag kunde ha handla rätt i den situationen. Jag har rätt verktyg, vet vad och hur jag kan agera vid olika svåra tillfällen och om jag gör det så vet jag från egen erfarenhet att det fungerar. Ändå så gör jag tvärtom vilket gör att jag mår ännu sämre. Då kom tystnaden och sen lät hon mig vara offer i några minuter. Tårarna var djävulskt nära. Min fasad höll på att rasa de evighetslånga sekunderarna. Jag kan inte fatta att det kan beröra mig mer än när man agerar mer pekande och till rättar mig.
Våra känslor ska man ta på allvar. Rädsla nu är precis som då. Rädslan är så stark att det är som att möta en hungrig tiger – alla skulle vara skräckslagna. Men det är inte funktionellt att vara rädd för vissa saker i dagens samhälle. Inte om det hindrar en från att ha en normal vardag. Jag sa att jag i ena stunden ville lägga ner allt som har med DBT att göra och att jag i nästa inte ville leva för att i andra tanken ville maniskt sträckläsa varje DBT pärm. Jag pillade nervös på naglarna och växlade ibland för att fingra på en hårlock. Jag gillar inte att känna efter, då kan det göra ont. Smärta i själen och då kan man känna hur dåligt man mår. Hon såg hur upp i varv jag var, sönderstressad till max, så hon tvingade mig att ta en av hennes fina stenar på bordet, luta mig tillbaka, blunda och beskriva stenen. Bara stenen och inte tänka på något annat. Dra djupa, långsamma andetag. Slappna av i axlar och käken. Endast beskriva stenen. Den var kall, tung, rund, grå och sträv. Mitt hjärta började dunka i lugn takt och jag började verkligen slappna av i hela kroppen, som vanligt. DBT är underbart och jag kommer sakna E. efter våren. Det känns sjukt att jag snart inte få gå kvar mer, eller de tycker att jag om bara några månader är redo att stå på egna ben.
Torsdagen den 28/8 kl. 15.00 2008 var första gången jag kom i kontakt med denna form av behandling, DBT. Innan hade jag träffade cirka 12 psykologer, läkare och kuratorer. Fosterfamilj, utredningshem och inlåst behandlingshem. Positiv drogtestad på och alltid lika otrodd på. Jag var precis som alla andra och de skulle aldrig bli människa av mig. Jag hade koncentrationssvårigheter och egensinnad till de mesta. Samarbetssvårigheter och attitydproblem. Permissioner som blev indragna gång på gång, mina små frihetsögonblick under de åren rann oftast ut i sanden i en polisbil tillbaka. Polisanmäld och försvunnen. Misstrodd på varje steg jag tog. Egentligen var jag bara ledsen och djupt olycklig. Jag är fortfarande ledsen men inte fullt så olycklig. Nyckeln till låset har jag funnit, har bara lite problem med att öppna låset med the key. Fast vill jag verkligen veta vad som finns på andra sidan dörren? Otryggt och lite läskigt är det allt. Jag får hjälp med att vrida runt nyckeln men vågar jag ta steget ut ensam? Kommer jag kunna använda samma hjälpsamma nyckel till någon annan dörr i livet? Frågorna är många och svaren oskrivna. Nu går i alla fall mitt kontakt med DBT behandlingen och E. ut den 4 maj i år. Känns overkligt och… ledsamt. Omg.
kärlek på hög nivå?
Ibland är det bra att ha hund. Exempelvis när man ligger hemma i sängen söndergråten och risig. Man säger till sig själv att man aldrig ska gå ut igen, bara ligga gömd under det trygga täcket för alltid. Egensinnad, envis och alldeles för mycket antingen-eller-tänk.
Då känner man en varm nos sticka upp under täcket. Man ignorerar den och fortsätter tänka sina dåliga tankar. Plötsligt slutar nosen söka uppmärksamhet, istället hör man hur någon tar sats och på några sekunder har man en stor hund i sängen. Blickstilla utan att andas eller blinka försöker man spela död, allt för det nya föremålet i sängen ska låta en vara i fred. Självklart börjar istället varelsen att gräva i täcket då.
Suckande ger man upp, kryper fram från gömstället och känner hur värmen sprider sig i kroppen då man får en blöt puss; jag älskar min hund.
Hur många badhair-dagar du har eller hur idiotisk du än tycker att du är så sviker inte denna trogna fyrfotade björnen dig.
