Sunshine in a bag.
Augusti 2008 skrev jag på mitt första kontrakt med DBT. Nästa månad är det augusti 2011. Tre år. Mitt kontrakt går ut nästa månad med, då slutar jag helt med att gå till BUP. Känns sjukt. Min psykolog är den som känner mig mest i hela världen. Jag är så glad att jag fick en sådan underbart bra psykolog, kemin var verkligen som handen i handsken. Jag litar på henne till 110 %.
Så var har hänt under de här tre åren? Mycket förändras ju med tiden, jag är inte 16 år längre liksom. Grundprinciperna finns kvar, jag har inte lyckats komma över den tröskeln ännu.
Mat är fortfarande mitt stora problem i vardagen, precis som då för tre år sedan. Jag snor fortfarande mat; främst godis från huset och jobbet, handlar fortfarande den största godispåsen med rädsla i kroppen att träffa någon man känner, lägger ner hundra lappar i månaden på godis osv, bryr mig inte så mkt om mat innehåller gluten eller laktos vilket gör att jag fortfarande har problem med magen, min soptunna och under sängen är, precis som förr, alltid fylld med liggandes skrynkliga godispapper, tom chipspåse eller glasskartonger.
Mammas och min relation är fortfarande åt helvete. Ibland önskar jag att jag hade slått till henne ännu mer när vi bråkade, att jag inte hade tillåtit pappa och min bror att dra bort mig. All min ilska och hat mot henne omvandlades från psykisk till fysiska slag den gången. Men hon började bara blöda, hennes kläder trasiga och hennes glasögon för 6000 kr gick sönder. Min mamma har samma problem som mig, ingen av oss kan hantera känslor. En stor skillnad är att jag aktivt försöker få bort problemet (dbt 3 år ex.) medans hon bara egoistiskt lever vidare och förstör andras liv. Psykiskt bryter hon ner andra människor samtidigt som hon själv mår kasst. Hon gömmer godis och hennes blodsocker är inte att leka med, samma med mitt faktiskt. Det är i alla fall så som jag ser på det. Finns massor att berätta. Många saker hon gör, gör jag också och jag hatar det. Jag vill inte bli som henne. Jag avskyr tanken på det. Ändå så går jag motvilligt åt samma håll som henne.
Tre fucking år har gått och jag sitter är med denna jävla datorn, magont och känslofylld precis som för tre år sedan. Jag hatar det. En ätstörning är nästan det värsta som finns. Mat finns överallt. Det är inte som en drog som du kan undvika helt. Man kan aldrig ta bort en ätstörning men man kan lära sig leva med den så att i alla fall vardagen fungerar.
Alltså ju mer jag tänker på de här tre åren inser jag hur lite mina grundproblem har ändrats. Jag har fortfarande ”bara om” tankar hela tiden. Om vikten, om maten, om livet. Bara jag går ner tio-tjugo kilo så blir livet perfekt. Samma visa som för tre år sedan. Är jag lat? Är jag rädd? Är jag rädd att misslyckas? Tycker jag det här är tryggt? Är det värt det att må dåligt och vara rädd hela tiden för att man inte vågar testa något nytt. Jag kan massor av färdigheter inom DBT, precis som min psykolog E. säger. Det som fattas är att jag faktiskt utövar dom. Lättare sagt än gjort? Frågan är hur länge ska jag hålla på med ”jag börjar på måndag”, ”jag måste läsa ut massa DBT böcker”, ”jag mst bara hetsäta lite innan”, ”jag känner mig inte på topp idag, jag börjar imon”, ”jag har redan börjat hetsäta, hela dagen är endå förstörd”. Ursäkter, ursäkter & ursäkter. Svart på vitt; det blir inte bättre senare, bara senare. Nu ska jag gå och göra lite DBT övningar. Inte om tio minuter eller om två timmar utan nu. Aktivt göra färdigheter. Jag ska göra det för mig själv, mitt egna bästa och jag vet att det funkar för jag har testat innan. Nu eller aldrig! Remember that it is all in your head!
