(=

Nu när sommarens milda strålar åter blir lekande regndroppar som smattrar omsorgsfullt mot min fönsterruta, tänkte jag på dig.

Då, med samma fart som regnet i sin tur blev kylig frost över trädgårdens förut gröna (nu brunvita) gräsmatta, och regnet gav upp det, liksom tappade kraften och istället blev bitande kyliga snöflingor som säkert precis som de gjorde när de träffade mig, smälte när de nuddade din nästipp.

 

Snöns oskyldigt vita färg måste ha fått dig till att glömma mig. Som om det där patetiska uttrycket om att ”allt som göms i snö, kommer upp i tö” verkligen skulle båda dina tankar. Dina ögon är som hundars, lekfulla och förlåtande.

 

Det var midsommarens magiska kvällar med solen, havet, rödvinet och alldeles för mycket skönsång från Jens Lekman på P4, som fick oss att drömma efter varandra.

En dröm, på gränsen till mardröm, om oss dansande tätt intill varandra. Den orangea solnedgången fick oss verkligen att glömma allt annat, ett hot för den verklighet som skulle vänta mig, eftersom det var en viktig kommande termin för mig i skolan.

Dina fingrar mot min blus och dina läppar så ivriga efter att smaka på mina.

Jag själv var inte oskyldig jag heller, men dofterna var för sällsamma, och din hals var för stolt.

Främling vad döljer du för mig, jag döljer ingenting för dig, din röst som sjöng så precis till din gitarr gav mig svaret till hennes visa.

Två själar, dansar ut ur, ifrån verkligheten, i takt med Matt Pond PA, Measure 3. I otakt med deras hemlighetsfulla olikheter, och den sanning som väntar när allvarligheten hinner ifatt dem.

Springandes, som lågan i ljusets mitt, dansandes, likt de bortglömda barnen och nästan som flaggan av stolthet vilken svingar efter vindens direktion, högst upp på en bergstopp.

Två blickar möts, två munnar ler mot varandra.

Deras ögon gråter men solen värmer deras fötter. Han drar henne intill sig. Kysser henne ömt.

”Det här är som vi, kärlek”

Hon vet.

 

När gräsets gröna ängar, blir förälskade i solens vackra, vackra guldgula färg. När regnet ändras drastiskt och blir lika kyliga som havet, och luften kvävs av den piskande eken.

Magin är tagen ur rummet och dörren är förseglad med ett lås, som aldrig borde öppnas igen.

Men så öppnar jag min bok igen, hittar orden jag skrev till dig. Mina ögon berusas av sommarens sena frågor. Vart du försvann och om du tänkte på mig ibland, och.

Sedan, smäller jag igen boken.

Jag vet i alla fall vad kärlek är.

Blundandes står jag i rummet, jag drömmer mig bort till en annan tid.

Mina fötter rör sig snabbt, jag snurrar ifrån dig min prins.

När melankolin hinner ifatt mig, är det bara dig jag minns.

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0